Att springa en relativt kort sträcka, men så snabbt man kan, stressar kroppen mer än man kan tro, enligt en ny studie av forskare vid Linköpings universitet. Resultaten, som publiceras i tidskriften PLOS ONE, visar bland annat att nivåerna av stresshormonet kortisol är förhöjda under flera timmar efteråt.

Hur påverkas blodsockerregleringen och ämnesomsättningen av en relativt kort löptur där man pressar sig så mycket man kan? För att söka svar på den frågan har forskare vid Linköpings universitet gjort en vetenskaplig jämförelse av att börja dagen med att springa fem kilometer så fort man kan, eller att inte utföra någon särskild träning under en dag. Sjutton friska försökspersoner i 20-årsåldern, som alla hade löpvana, deltog i undersökningen. En dag fick de ge sig ut på en löptur på fastande mage och en annan dag fick de vila lika länge före frukosten. Ordningen på dagarna för varje deltagare avgjordes av lottning. Vid båda dagarna tog forskarna blodprover relaterade till stress, hjärthälsa och diabetesrisk vid upprepade tidpunkter fram till eftermiddagen. Deltagarna fick mäta stresshormonet kortisol i blodet, men också i saliven, vilket kunde mätas hemma.

– Vi fann överraskande nog att kortisol i blodet steg snabbt av löpningen och att kortisol i saliven förblev högre på löpdagen ända fram till att man gick och lade sig på kvällen. Först på morgonen efter löpningen var kortisol i saliv normalt igen, säger professor Fredrik Nyström vid Institutionen för medicin och hälsa, avdelningen för kardiovaskulär medicin, som varit ansvarig för studien.

Stegringen av kortisol sammanföll med en minskad känslighet för hormonet insulin, som är viktigt för reglering av blodsockernivån.

– Vi såg att känsligheten för kroppens insulin minskade, så att försökspersonerna behövde fördubbla insulinnivån i blodet efter löppasset för att ha kontroll över blodsockret. Trots de kraftigt ökade insulinhalterna så steg ändå blodsockernivåerna vid den första mätpunkten efter löpningen hos dessa friska individer, säger Fredrik Nyström.

Det andra fyndet som forskarna lyfter fram är att den hjärtskademarkör som idag används i sjukvården för att ställa diagnosen hjärtinfarkt, troponin T, gick att detektera i blodet hos de flesta deltagarna efter loppet. Hos tre personer blev troponin T-halten så hög att den nådde gränsen som används för att diagnosticera hjärtskada kliniskt. Men dagen efter loppet var nivåerna av troponin T återigen så låga att de var omätbara hos alla deltagare utom en.

Fynden passar in med tidigare studier som visat tecken på att hård och långvarig fysisk ansträngning, såsom maratonlopp, ofta ger upphov till förhöjda hjärtskademarkörer i blodet. Men det har tidigare inte visats att liknande tecken på kroppslig stress kan ses hos friska 20-åringar som springer en så kort sträcka som fem kilometer i maxfart.

– Att man kan få så mycket stresshormoneffekt att blodsockret går upp när man springer på fastande mage, trots att insulinnivån fördubblas, var ett mycket anmärkningsvärt fynd. Om man tränar för att få ett friskt hjärta och för att motverka diabetes ska man nog i alla fall inte ta i så hårt. Man undrar hur det skulle sett ut om vi hade testat äldre och överviktiga personer, säger Fredrik Nyström.

Publikation: A randomized cross-over study of the acute effects of running 5 km on glucose, insulin, metabolic rate, cortisol and Troponin T, B Keselman, M Vergara, S Nyberg och F H Nyström, PLOS ONE, publicerad online 16 juni 2016, doi: 10.1371/journal.pone.0179401 

Institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet